På med smartskjortan och iväg till jobbet?

Mätningar görs nuförtiden dagligen såväl i arbetslivet som på fritiden. Speciellt inom idrotten är mätandet redan en konstart. Jag gjorde en snabb beräkning av min senaste cykelträning, för vilken jag för hela tvåtimmarsperioden har data som omfattar totalt 16 olika föremål för mätningar. Ur dessa har sedan nästintill hundra mått och nyckeltal härletts. Puls och sträcka är de mest bekanta, men man får också en inblick i var trycket från fotbladet är placerat på pedalen. All denna information erbjuds användaren i huvudsak i realtid. Även om en del mått låter underhållande samlas uppgifterna inte in för underhållningsvärdets skull. Bakom mätandet ligger ett starkt behov av att förstå den rådande situationen och således sträva efter att förbättra resultaten i framtiden. Man kunde också kalla det ledning av den egna verksamheten.

Också i arbetslivet har mätningar blivit vardagligt, men på ett annat sätt. Mätandet i sig har blivit alldagligt, men utnyttjandet av resultaten har inte blivit systematiskt, för att inte tala om utvecklingen av dem. Arbetsprestationer eller resultat mäts än si och än så, och alla gånger är det man mäter inte ens i linje med de mål som ställts upp för arbetet. Antalet föremål för mätningar säger naturligtvis varken bu eller bä om deras betydelse. Men ett mätinstrument är ändå alltid ett styrande element, och både en systematisk insamling av data och antalet mått i sig har en inverkan. Konstaterandet att det du inte mäter kan du inte styra stämmer bara delvis. Det är ingen nytta med mätandet i sig om mätningarna inte leder till något, eller om de leder i fel riktning.

Då du mäter, gör det systematiskt

Det är lättare att mäta en fysisk prestation än resultaten av sakkunnigarbete, för att inte tala om att mäta effekterna av arbetet.  Trots det är en av de sämsta orsakerna till att man låter bli att göra mätningar den vanliga: ”för att det är så svårt och besvärligt”. Det är det ju ibland, men inte blir det lättare av att man inte ens försöker. Någonstans måste man börja, och om det första försöket inte leder någon vart kan man ta lärdom av det inför nästa gång. Men då du försöker, gör det systematiskt och tänk på vad som de facto är betydelsefullt såväl ur ett ledningsperspektiv som ur ett förändringsperspektiv.

När mätningarna i sinom tid gett resultat är vi framme vid en kritisk punkt. Resultaten bör analyseras och utnyttjas. Oberoende av hur obarmhärtiga eller tröstlösa resultaten skulle se ut är det inte till nytta för någon att sopa dem under mattan. Öppenhet, en analytisk granskning av resultaten, slutsatser och fastställande av åtgärder tillsammans med målsättningar för dem – en uppföljning av åtgärderna inte att förglömma – det är den enda vägen till att få ut mervärdet av mätningarna.

Skillnaden mellan idrottsvärlden och det traditionella arbetslivet, åtminstone vad gäller upphandling, är att idrottsvärlden sällan lider brist på data. Vilket för oss till kärnan i ledarskapet. Om ingen bryr sig om vilken slag data som samlas in och vad som borde samlas in i framtiden, och det hela inte leder till någon systematisk verksamhet, blir också mätandet ”plötsligt” en utmaning.

Mätningar har inte varit det populäraste åtgärdsområdet  inom upphandlingsverksamheten, än mindre inom ledningen av upphandlingen. I huvudsak mäts det som det råkar finnas data om eller som det lätt går att få data om. Vanligen används mått i euro eller i antal, men i övrigt blir det inga digra luntor av mätningar. Behovet av mätningar är uppenbart och i synnerhet då det gäller innovativa och hållbara upphandlingar särskilt intressant. Det är med andra ord ingen slump att ett av KEINO:s kärnområden har fokus på bedömning och mätning av upphandlingens effekter. Det här har i sin tur en stark koppling till en strategisk ledning av upphandlingen. För att de bästa befintliga och framtida metoderna i fortsättningen ska bli bekanta för alla, är ert deltagande i detta arbete av största vikt.